Emmas Perspektiv 

Det var lördag. En ny dag i mitt nya liv. Calum, Ashton, Luke, Michael, Harry,  Zayn, Louis, Liam och Niall betyder så mycket för mig. Skulle jag inte ha dem skulle jag inte ha något.

Jag låg kvar i min säng en stund. Kollade in mitt nya rum. Jag bor hos min farbror, faster och kusin. Innan om jag skulle presentera mig, skulle jag bara säga 'Hej, jag heter Emma, 15 år och helt galen.. Men på ett bra sätt förstås'. Nu skulle det bli 'Hej, Emma, 15 år och föräldralös'.

Efter en stund bestämde jag mig för att gå upp. Klockan var 7:30, alla var vakna och vid köket. Jimmy gick dock till sitt rum. Deras.. Jag menar vårat hus har 1 våning och en källare. Huset är dock ganska långt och brett. Jimmy har sitt rum mitt emot mitt. I andra änden av huset har Carlos och Maja deras rum. Sen har de 2 gästrum och 3 toaletter. Deras garage sitter ihop med huset, till skillnad från mitt gamla hus. Köket var inte heller litet.

"God morgon Emma"w Sa Maja med en vänlig röst.

"God morgon" Sa jag. Jag såg ett kuvert på bordet.

"Här ta det. Den är till dig" Sa Carlos och log brett. Jag tog emot det och satte mig ner och gjorde en macka. 

Sedan gick jag till mitt rum. Jimmy satt på min säng med hans största leende någonsin. 

"Jag vet vem som skrev det" Sa han sedan.

"Jaså? Jag kan se att det är Nialls handstil så" Sa jag

"Jag vet också vad han skrev" Sa han och lät ännu gladare.

"Säg det då" Sa jag

"Nä, du får läsa det" Sa han och gick ut. Jag tog fram brevet och läste det. 

Hej Emma!

Jag vet att du inte kommer att ha det lätt. Men jag vet att du vet att vi fortfarande är där för dig. Enda sen förra året har jag vetat att du var perfekt för Calum. Kolla vart ni är nu! :)

Du kanske inte vet det, men sök på Wherever You Are av 5 Seconds Of Summer på YouTube! Jag hoppas detta gör dig glad. Vi och 5SOS kommer hälsa på, på jullov, sommarlov och andra lov. Ditt gamla hus kommer inte säljas till några andra personer. Vi har redan köpt det. Så vi kan vara där när vi hälsar på! 

STOR KRAM NIALL!

Jag kunde inte tro det, jag kommer fortfarande ha kvar huset. Just de. Jag gick till laptop och sökte på klippet. Jag klicka på den höst upp. Den innehöll intervju och låten.

När klippet hade slutat satt jag och log som en idiot.

Jag visste att jag skulle klara mig tills nästa gång de kom till baka.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det var slutet! Hoppas ni har gillat det! Här är deras video (den innehåller inte en intervju): 

Emmas Perspektiv 

"Nej mamma gå inte! Inte du med" Skrek jag. Jag åsg hur hon sakta gick utur skogen, där var jag fast intill ett träd. Där hon lämnade mig.

"Emma!" Jag hörde en bekant röst.

"Emma vakna!" Det var Niall. Sover jag?

"Emma vakna snälla!" Skrek han en gång till. Jag började se ett svagt ljus som blev starkare och starkare.

Jag vaknade med ett ryck.. Kollade på Niall, han såg blek och oroad ut.

"Vad hände?" Frågade jag.

"Du grät och skrek" Sa Niall lugnande med en gnutta oro. Han ställde sig upp.

"Klä på dig. Idag är begravningen" Just de. Mammas begravning är idag.

Calums Perspektiv 

"Den är bra. Tror ni vi kan spela in den idag?" Frågade jag de andra.

"Ja då!" Sa Ashton bestämt.

"Du saknar henne va?" Frågade Luke med en tyst röst.

"Ja" Det var en vecka sedan jag såg henne.

"Hon har det säkert bra. Nu går vi och spelar in låten tycker jag" Sa Michael. Vi gick till studion

"rym låt grabbar!" Sa Ollie. Han hjälper oss att spela in låtar.

"Glöm inte att ni ska på en intervju om två timmar" Påminde han oss.

"Nej då!" Sa jag.

Vi var på väg till radio stationen.

"Hej och välkomna till Radio 1" Sa en kvinna vid ett bord. Hon visade vägen till ett rum.

"Härnäst kommer 5 Seconds f Summer. De kommer svara på frågor och presentera en ny låt. Här har vi Calum, Luke, Ashton och Michael" Sa radio gubben.

"Så första frågan. Calum, hur var era två månader i Sverige?" Bra fråga...

"Det var.. intressant, och äventyrligt" Sa jag och börja tänka på allt som hände oss och Emma.

"Det har gått rykten om att en av er inte är singel längre. Vem?"  Jag kände hur jag börja små rodna.

"CALUM!" Skrek Ashton och fnittra.

"Jaså, vad heter hon?"

"Emma. Låten vi, mest jag, skrev är till henne" Jag hörde några busvisslingar.

"Nice. Så Luke. Du gjorde inte något ovanligt under tiden?" Luke var tyst en stund. Allt han har gjort var ju ovanligt.

"Jo, jag var på sjukhus en hel del. Mer än vad jag brukar" Å nej..

"Varför då?" Han kollade på mig.

"Det är privat" Sa jag åt honom.

"Okej Ashton och Michael. Vad gjorde ni?"

"Vi gjorde lite allt möjligt. Men vi badade mycket. Sa Ashton.

"Vi hinner bara en fråga innan låten. Så Mike.. Hur kommer det sig att du inte färgat håret än?" Mike började le, det leendet bara han kan göra.

"Jag har inte haft tid. Men jag funderar på grönt" Sa Michael.

Efteråt spelades låten upp.

"Wow du måste gilla henne, Wherever You Are med 5SOS" Vi höll på en halvtimma.

Nialls Perspektiv 

Allt var tyst. Här står jag med armarna om Emma. Hon gråter, tyst. Det måste vara jobbigt att förlora båda föräldrarna på så kort varsel. Emma sa inte så mycket på hela dagen. Hon är 15 och föräldralös. Bor med sin farbror och ingifta faster, och sin kusin Jimmy.

"Niall?" Jag hörde Carlos bakom mig. 

"Ja"

"Det är idag du åker va?" Han såg nerstämd ut.

"Ja, senare i kväll.. Hur så?"

"Emma har alltid varit glad. Hyperventilera liksom. Men nu.. Hon behöver er, dig. Calum alla helt enkelt" Han sucka.

"Man ser väl inte fram emot sin mors begravning" Sa jag lite irriterat.

"Jag vet men.. Hon mår bättre vid er närvaro" Jag funderade en stund. Sedan fick jag en ide.

"Hallå?" Svarade Calum.

"Hej du. Är låten till Emma klar?" Frågade jag uppiggande.

"Ja, den har redan gått på några radio stationer. Hur så?"

"Jag bara en ide" Sa jag och la på luren.

Senare den kvällen lämnade jag Sverige. Men jag lämnade inte bara landet bakom mig. Jag lämnade en lapp åt Emma. 

_________________________________________________________________________________________

Nu är det bara ett kapitel kvar! Wow, jag började med den i april eller maj.. 25 ganska korta kapitlen på en lång tid.. Men sen skriver jag inte dygnet runt.

Emmas Perspektiv 

Det har gått en vecka, en vecka sedan Carlos kom in med mamma till sjukhuset. En vecka utan förbättring. Jag och Calum har sovit över här i 2 nätter nu. Det ser inte bra ut. Kommer hon också att lämna mig? Tusen frågor flög omkring i mitt huvud. Jag lutade mig mot Calums axel.

Dörren öppnades och in kom Doktor Rex. Han har hjälpt mamma sedan kvällen hon kom in.

"Hej Emma" Sa han och jag ställde mig upp.

"Hur är det med henne?" Jag är inte säker på om jag ens ville veta.

"Sätt dig" Började han, jag löd. "Jo..  Det blir bara sämre och sämre för henne" Jag sucka och kollade ner. "Vi vet inte om hon kommer att klara sig tills ikväll. Hennes koma blir allt starkare och starkare." Han gick ut ur rummet. Jag kunde känna Calums hand på min axel.

"Det kommer att gå bra ska du se" Sa han och kramade mig bakifrån.

"Men han sa" Började jag.

"Tänk inte på det. Jag går och ringer Paul." Han sucka. "Det kan bli sista gången du pratar med henne... Så säg allt du har på hjärtat" Han gav mig en puss på kinden och gick ut.

Jag tog tag i mammas hand. Den var så kall.

"Mamma.. Jag vet att du inte hör mig. Men jag vill säga det ändå. Jag vet att vi inte haft det så bra den senaste tiden. Men jag älskar dig mamma" Jag började gråta.

Pauls Perspektiv 

Jag och pojkarna hjälpte Carlos och Jimmy flytta Emmas saker till deras hus. Min mobil började ringa.

"Hej Cal" Svarade jag

"Hej jo.. Ehh. Det är så här att. Det finns en stor risk att Wilma inte klarar det tills kvällen" Jag stelnade till och förstod vad jag var tvungen att göra.

"Ska jag berätta det för de andra?" Han var tyst en stund.

"Ja, gör det" Han la på Jag gick till rummet grabbarna höll sig i. Spelrummet. Som jag trodda, var alla där.

"Hej Paul. Vill du spela?" Det var Michael som fråga.

"Nej. Jag har faktiskt en nyhet" De pausade spelet och tittade på mig.

"Det är inte en sån stor chans att Wilma överlever tills ikväll" En stor suck av besvikelse hördes från alla.

"Kan vi inte stanna längre? Jag menar nu när Emma har det som hon har det" Frågade Ashton

"Vi kan inte. Vi ska ha en tour i Australien ju" Sa Luke.

"Ni då?" Frågade Ashton och vände sig mot mina grabbar.

"Jag kan. Men inte de andra" Det var Niall som prata.

"Då säger jag till dem att komma hem" Jag ringde Calum.

"Hej"

"Ni måste komma hem nu. Ni ska snart åka"

"Okej" Han la på.

Calums Perspektiv 

"Emma. Vi måste hem" Hon kollade på min. Det tog ett tag innan hon reste sig upp.

"Okej. Jag kan hjälpa dig packa. Du åker ändå om 3 dagar." Hon tog sin kudde i ena handen. Den andra höll jag i. Det tog inte så långt innan vi var hemma.

Vi gick upp till vårt rum och började packa. Efter 1 timme var vi klara. Det mesta av hennes grejer flyttade Jimmy och dem igår. Det är bara kläder och sådant kvar.

Emma tog sin mobil och spelade upp en låt som jag inte hört på ett långt tag. With You av Chris Brown. Då fick jag en jättebra ide.

"Em, jag måste göra en sak" Hon kollade på mig och log.  

"Okej. Då går jag och klår Louis i fifa" Hon gick till spelrummet. 

Jag gick och leta efter en penna och ett block. Jag hittade bara en penna, så jag lånade Emmas block.

När jag öppnade den såg ja mitt namn "Calum Hood :)" Jag började le. Jag rev ut två sidor och började skriva lite. Jag skrev från hjärtat.

"For awhile we pretended that we never had to end it. But we know we had to say goodbye. You were crying at the airport. When they finally closed the plane door I could barely hold it all inside"

Lukes Perspektiv 

Jag hade fått nog av fifa så jag gick till Cal. Han satt och nynnade på något.

"Hey Cal" Han vände sig om.

"Hej. Är detta bra?" Jaag läste det han hade skrivit.

"Ja" 

"Kan du hjälpa mig med resten?"

"Visst!" Jag tog pennan och skrev löst ner ord från mitt huvud.

"Torn in tow and I know I shouldn't tell you but I just can't stop thinking of you. Wherever you are, You, wherever you are"

 Han kollade på det.

"Det är till Emma" Sa han

"Jag vet. Det är något du skulle säga" Han log och efter en stund blev vi klara.

"Hämta Mike och Ash, jag vill testa att spela den" Jag gick och hämta dem.

"Vad heter låten?" Frågade Ash på väg ner.

"Wherever You Are" Han satte sig vis trumman och vi börja spela.

Emmas Perspektiv 

Jag har spelar mot Loouis i timmar.

"Lou, jag är hungrig" Stönade jag.

"Jag vet, men jag måste vinna över dig" Sa han. Jag sket i vad han sa och började gå till köket.

Då ringde telefonen. Det var ingen i närheten så jag svarade.

"Hallå?" Sa jag

"Ja hej. Det är så att Wilma har dött. Jag beklagar sorgen" Jag la på.

Mamma är död, och det är mitt fel. Om jag bara vetat hela sanningen.

Jag hade inte andats på ett tag. Jag tog ett djupt andetag. Jag skrek det högsta jag kunde. 

"MAMMA ÄR DÖD!" Det ekade i hela huset.. Resten av kvällen var ja och Calum själva. Jag somna gråtandes i hans armar.

__________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________

Jag tänkte att det var ett tag sedan jag la upp kapitel 22. Så det här var kapitel 23.. Vad kommer att hända med Emma nu? Att förlora båda föräldrarna, kan väl inte vara lätt för en som är 15 år?

Emmas Perspektiv 

Jag vaknade av solstrålarna som träffade mitt ansikte. Jag steg upp med ett stort leende och gick till Calums sägn. Jag la mig framför honom. Han är söt när han sover. Även om han snarkar. Jag böjde mig fram och pussade hans näsa. Han öppnade ögonen och ett leende kom fram.

"God morgon Em" Sa han

"Morgon Cal" Sa jag

"Ja kan inte fatta det" Sa jag sedan

"Fatta vad?" Sa han och höjde ena ögonbrynet.

"Att jag bara kommer att ha det så här med dig i två veckor till" Sa jag och såg ledsen ut.

"Vi kommer att träffas igen, det vet jag" Sa han och reste sig

"Men inte på så länge!" Stönade jag och gick upp, jag med.

"Vi klarar det" Sa han och skrattade

"Kom jag är hungrig" Sa jag

"Det är du alltid" Sa han och skrattade. Vi gick ner för trappan.

"Morgon Wood" Sa Ashton. Han kallar min och Calums relation för Wood.

"Morgon" Sa vi i kör.

Efter en stund kom Luke ner. Nu var det bara D grabbarna som saknas.

"Så vart ska du bo när vi inte bor här?" Frågade Micheal

"Det har jag inte tänkt på" Sa jag och kollade mot Calum som nafsa i sig sin macka. 

"Hos Jimmy? Ni är ju kusiner i alla fall" Sa Luke efter en stund.

"Antar det, mina föräldrar hatar mig ju" Sa jag. Efter vi åt klart gick vi upp igen.

Jimmys Perspektiv 

"Pappa.. Du vet att Emma blev utsparkad?" Sa jag och gick till TV rummet.

"Ja" Sa han i en suck. Jag satte mig jämte han i soffan.

"Jo, grabbarna. De bor bara kvar i 2 veckor till" Sa jag.

"Så du vill att hon flyttar hit?" Frågade han.

"Ja" Sa jag. Han reste på sig.

"Kom, vi åker dit" Sa han och börja gå mot hallen. Jag gick efter.

Louis Perspektiv 

Carlos och Jimmy har kommit över. De pratar om att flytta några saker till deras hus.

"Vad hände när du var borta egentligen?" Frågade Ashton.

"Borta?" Sa jag och skrattade.

"Det låter bättre än kidnappad" Sa han och tystna.

"Aha... Ehmm... Några killar hällde vatten på mig" Sa jag lite mer ledsamt.

"Något mer?" Frågade han. Det hände ju massor, damen som var ett fan. Sen... ROBERT!"

"Ja! Jag måste prata med Emma!" Sa jag och sprang till nedervåningen.

"Louis? Är något fel?" Frågade Emma

"Ja, jag måste berätta en grej" Sa jag. 

"Vadå?" Sa hon och höjde ena ögonbrynet.

"Om Robert, han sa en sak jag skulle säga. Men jag glömde bort det" Sa jag så fort jag kunde.

V-vadå?" Stammade hon. Jag berättade allt Robert sa till mig. Om att han inte ville att Emma skulle råka ila ut.

"Va?  Jag trodde att han.. Men... Louis?" Sa hon gråtandes och förskräckt. "Jag fattar inte? Jag trodde han hatade mig" Fortsatte hon.

"Han ville veta om du skulle förlåta honom" Sa jag och tystnade till.

"Klart jag gör!" Skrek hon och sprang mot hennes och Calums rum. Jag och Jimmy sprang efter.

Där låg hon I Calums knä.

"Vi måste hitta Robert för henne" Sa han.

"Hur?" Sa jag.

"Jag hörde Lou" Han strök Emma över håret.

Carlos Perspektiv 

Louis och Jimmy kom ner igen. Jag och Niall har pratat lite under tiden.

"Vi ska leta reda på Robert" Sa Louis bestämt.

"Louis jag" Sa jag men Niall avbröt mig.

"Jag kan hjälpa till. Jag vet vart de har sin lya" Sa han

"Gör du?" Sa jag. "Då kanske det kan gå i alla fall"

"Jag stannar här i alla fall" Sa Jimmy.

"Bra, för du får inte följa med!" Sa jag bestämt.

10 minuter efter satt jag, Niall och Louis i bilen.

"Här är det!"  Sa Niall. Grabben kunde inte ha mer fel.

"Ni stannar här" Sa jag och gick ut. De verkar lyda i alla fall.

Jag hann inte gå långt innan jag såg en man ligga på gatan. Jag går sakta fram till mannen. När jag är en meter ifrån honom ser jag vem det är... Robert!

Jag känner paniken tränga sig fram... Är han död? Jag ser massor av blod. Jag känner efter en puls, men han har igen. Fort ringde jag min kollega.

"Heej Carlos. Vad görs?" Sa han

"Min bror är död.. Det ser ut som ett mord. Du vet vart ni ska" Sa jag

"Oj.. Vi kommer. Carlos ta det lugnt" Sa han och la på. Jag gick tillbaka till bilen.

"Vad hände?" Sa Niall.

"H-han är död" Sa jag tyst.

"Va! Men!... Emma då?" Skrek Louis till.

"Jag säger det inte!" Sa Niall. Jag var beredd på att göra det. Men Louis hade redan börjat ringa henne.

Emmas Perspektiv 

"Emma din mobil ringer" Skriker Michael.

"Ge mig den då!" Jag hade precis slutat gråta. Han av mig den och jag svara.

"Hej" Sa jag

 "Hej Em, Ehe din pappa är... död" Jag hörde hur han höll in tårarna, jag la på luren.

"Vad är det?" Sa Calum

"Han är död" Sa jag och kollade ut i tomma intet.

"Va? Em jag är så ledsen" Sa Cal och kramade mig.

"Ja!" Skrek jag och brast ut i gråt.

Jag vet att pappa är död. Men nu kan jag bara tänka på mamma. Är hon också död?

"Jag vet att du tänker på något så ut med det" Sa Calum och log smått mot mig.

"Tänk om mamma också är död" Sa jag och kramade han ännu hårdare.

"Det får hon inte. Em, jag är ledsen. Allt är mitt fel" Jag satte mig upp och såg Louis, Jimmy och Carlos stå framför mig. Jag märkte inte när de kom in. Men det var Louis som sa det.

"Nej Lou, det är inte ditt fel. Det är deras fel" Sa jag

Min mobil börja ringa och mammas bild kom upp. Det kändes som mitt hjärta stannade.

"Hallå?" Sa jag

"Minns du mig?" Jag kände igen rösten.

"Tim?" Sa jag. Carlos tog mobilen och gick ut till vardagsrummet. 

"Em, vem är Tim?" Sa Calum.

"En av dem som slog mig" Sa jag tyst. Jag kunde känna hur Calums ilska börja smyga sig fram.

Calums Perspektiv 

En av dem som slog henne? Vad vill han? Jag låter han inte röra Emma, någonsin! 

"Jag går upp" Sa Emma och gick till vårt rum.

Där satt jag och alla de andra tysta. Det tog ett teg innan någon sa något.

"Så vad tror ni Carlos och den där Tim pratar om?" Frågade Luke. Jag är förvånad över att det var han. Luke är alltid så tyst.

"Vet inte" Sa jag och sucka.

Där satt vi i 3 minuter och vänta på Carlos. När han kom in igen såg han inte så glad ut.

"Jag måste åka... De har Wilma" Alla frös till.

"Jag följer med" Sa jag men tveka.

"Nej, detta gör ja själv. Det är för farligt" Sa han bestämt och gick ut. 

Jag reste på mig och gick upp till Emma. Hon låg hopkurad i min säng och sov. Jag bestämde mig att göra samma sak.

Carlos Perspektiv 

Tim ville byta ut Wilma för Emma. Men det är helt uteslutet. Jag offrar hellre mig själv än Emma.  Det tog en halvtimma att ta mig till stället Tim sa att vi skulle "förhandla". Jag gick ut ur bilen. Jag var mitt i skogen.

"Carlos! Du kom" Sa Tim bakom mig.

"Vart är Wilma?" Frågade jag

"Vart har du Emma?" Sa han med ett flin.

"Hemma, tror du verkligen att jag tar med mig henne?"

"Nej, just därför höll vi inte vårt löfte" Sa han och peka mot ett träd.

"Carlos hjälp mig!" Skrek Wilma. Hon hade blod på hennes tröja. Jag vände mig om för att möta Tim, men han var borta. Snabbt hjälpte jag Wilma in i bilen och körde till närmaste sjukhus.

_______________________________________________________________________________________________

Kommer hon att överleva? Eller dör hon? Hur tar Emma in allt detta? Hur ska Calum vara där för Emma på bästa möjliga sätt? KOMMENTERA

Louis Perspektiv 

Dag 1

Jag kände kyla sprida si över mig medans jag vaknade till värkligheten. Vatten, kalt vatten. Några killar i min ålder har slängt vatten på mig och går nu ut.

Jag kollar runt. Det ser ut som jag är i en städskrubb. Men varför? Då kom jag på allt som hände igår.

Då öppnades dörren och in kom Robert. Han var lika tråkigt klädd som vanligt.

"Louis vi måste prata" Sa han och satte sig på huk framför stolen, som jag var fastbunden till.

"Jaså, vill du göra slut med mig?" Jag kunde inte hejda mig. Det lät för roligt.

"Nej" Är allt han hann säga innan jag avbröt honom.

"Nähä, då gör jag slut"

"Louis detta handlar om Emma" Hur vågar han prata om henne!! Jag sa inget, denna gången.

"Lyssna. Jag vet att ni är nära. Men jag gör detta för henne" Vad menar han? Hur kan han göra detta för att hjälpa henne?

"Va?" Är allt jag sa

"När Emma var 1 år, blev hon nästan kidnappad" Började han." Jag hade blivit erbjuden ett jobb. När jag tackade nej. Så försökte de ta Emma ifrån mig. Jag var tvungen att ta jobbet. Tror du hon förlåter mig?" Han hade tårar rinnande från sina ögon.

"Det kommer nog ta tid" Sa jag ärligt.

"Så länge hon inte hatar mig för alltid" Sa han och torkade bort tårarna. Dörren öppnades igen och in kom de killarna som hällde vattnet på mig.

"Så du är Louis... Vet du vilka vi är?" Sa den lägsta av dem.

"Nej" Sa jag

"Bra, då förblir det så" Sa han och alla gick ut med Robert. Jag lutade mig bakåt och somna igen.

Nästa gång jag vaknar rör vi på oss. Är det en ny dag? Jag kände efter min mobil. Det är samma dag, klockan är dock 20:30.

Jag grejar med mobilen och skickar min position till Paul. Sen åkte vi på ett gupp, något slog till mig i huvudet och jag somna.

Dag 2 

Jag var fortfarande i skåpbilen. Jag ligger på golvet. Jag är helt fri, inget är fastbundet i mig. Klockan är 03:00 jag antar de har tagit rast, för vi står stilla. 

Efter några minuter vågade jag stå upp, jag gick mot dörren. Den var öppen. Försiktigt gick jag ut, jag såg killarna och Robert i en mack minst 100 meter från mig. Det var mörkt, jag började att springa mot lyktstolparna.

Efter 20 minuters springande och gående kom jag fram till ett värdshus. Det var då jag fatta att jag var i Göteborg.

"Hej hur kan jag hjälpa dig?" Sa kvinnan bakom katetern. När hon kollade upp på mig stelnade hon till.

"Jag skulle vilja sova här inatt" Sa jag och log. Hon gav mig en nyckel och jag började gå mot rummet. Jag hade rum 20.

Dag 3 

Jag vaknade klockan 06:30. Gick upp, borsta tänderna, och gick för att äta frukost. Jag tog flingor med mjölk och en macka. 

När jag var klar checkade jag ut.

"Kan jag ta en bild med dig?" Sa damen

"Visst" Sa jag och tog en bild med henne.

Jag gick och satte mig på en bänk, jag tog upp mobilen och ringde Paul.

"Louis är du okej?" Frågade han med oro i rösten.

"Kan du ge dig på" Sa jag och skrattade.

"Var är du?" Sa han

"Göteborg" Sa jag

"Emma har varit sjukt orolig. Men Cal har lugnat ner henne. Du et att de är ihop va?" Sa han

"Jag har anat det i alla fall" Sa jag

"Jag måste sluta men Carlos hämtar dig, Jimmys pappa" Sa han och la på.

Jag satt på samma bänk i 1 timma innan Carlos kom.

Jag har fått ganska lite sömn, så jag sov på bilresan hem, och resten av dagen.

Dag 4 

"Louis!" Hörs en svag röst. "Louis vakna" hör jag igen.

"Em" Snarkar jag ut.

"Japp" Sa hon. Jag satte mig upp och kramade henne, Ca 10 sekunder.

"Så du och Cal?" Retades jag och peta henne i magen.

"Ja?" Sa hon och blev röd i ansiktet.

"Ni är ihop?" Sa jag och log.

"Det stämmer" Sa hon och blev ännu rödare. Det är så skönt att vara hemma.

Tidiare: 

"Vill du gå ut med mig?" Jag hoppades att hon skulle säga ja.

"Jaa" JAAAA! Okej Cal, var cool nu! 

"Vi går på bio.. I morgon. Vill du se Divergent?" Hennes ögon flög upp och all sorg flög iväg.

"Ja! Den värkar såå cool!"

__________________________________________________________________________________________________

Emmas Perspektiv 

Jag vakna av solen som lyste mig i ansiktet. Jag fick tänka innan jag kom på allt som hände igår.

Mamma och pappa sparkade ut mig... Jimmy... Paul som stekte kvällsmaten och... DEJTEN!

Jag kollade mot Calums håll. Han sov fortfarande. Jag log smått, han var så söt. Jag gick ut ur sängen och bytte om. Sedan kollade jag vad klockan var 6:00 lika bra att äta.

Jag gick ner till köket. Där var Niall, glad som alltid och Liam. Liam såg mer nyvaken ut jämfört med Niall. Liam kollade på mig lite bittert.

"Hur mår du Liam? Du ser lite död ut" Ett leende fick jag i alla fall från honom.

"Jag råka väcka honom, jag pratade med de andra. De saknar dig Em" Sa Niall

"Jag saknar dem med.." Jag räckte mig efter flingorna. "Niall, jag når inte. Och NEJ vaden mår bra, nu är jag bara för kort.." Han skrattade och tog ner flingorna åt mig. Jag tackade honom och satte mig och åt.

Vi satt där och prata om allt vi gjorde förra gången alla var tillsammans. Som när vi paddlade kanon, jag och Niall vann. Efter en stund si så där 10 minuter hörde vi ett brak.

"Vad var det?" Sa Liam så där halvt rädd.

"Det var nog bara Luke som ramla från sängen" Sa jag som om det inte var något..

Niall skratta. "Du ser inte pigg ut för ett öre" sa han sedan. Jag vände mig om och såg Calum vid dörren.

Calums Perspektiv 

*Brak*

Jag vaknade med ett ryck. Jag hörde Luke mumla något som "men å, inte igen" Jag kollade över till Emmas säng och såg att hon inte var där.

Jag bestämde mig att gå upp. 

När jag kom ner såg jag inte så vaken ut. Men det gjorde inte Liam heller. Ingen av dem hade gjort i ordning sig, men Emma såg bra ut i alla fall. Niall var den första som såg mig. Han sa vad man kan tänka sig komma från Niall.

"Luke ramla av sängen och väckte mig" Sa jag lite bittert Emma vände huvudet och jag tog fram grejer jag skkulle ha till frukost. Sen satte jag mig jämte Emma.

"Liam kan du ge mig mjölken?" Frågade jag

"Här" Han såg sur ut.

"Är du sur på mig?" 

"Va nej, Niall väckte mig 5:40 det är allt" Jag blev förvånad. Niall är den som sover längst.

Divergent går på bio klockan 14:30 och nu var den 10:00. Alla var vakna nu.

"Niall kan du hjälpa mig?" Frågade jag

"Visst vad är det?" Jag drog med han upp till mitt rum

"Jag vet inte vad jag ska ha på mig" Viskade jag. Jag hade lagt fram 2 kavajer, med andra ord finkläder. 

"Vad ska ni göra?" Frågade han

"Kolla på Divergent" Han skratta

"Det är alldeles för mycket" Han gick till min byrå och tog fram en t-shirt.

"Du kan behålla dina byxor" Sa han och gick.

Jag tog på mig tröjan, den hade en Everlast logga på.

Det knacka på dörren.

"Kom in" Sa jag och in kom Liam

"Hej Cal Vi kommer att åka för att träffa resten av killarna. Så de kommer att vara här när ni kommer tillbaka. Ha det så kul" Han började gå.

"Vänta" Sa jag och han stannade.

"Du har känt Emma längre än vad jag har. Har du något råd för vad jag ska och inte ska prata om?"

"Du kan prata om allt med henne, fast inte om hennes föräldrar. Plus ska inte ni se på en film?" Jag nicka och han gick.

Nialls Perspektiv 

Jag har varit vaken i en halvtimme och pratat med killarna.

"Men å jag glömde nästan!" Sa jag när jag kom på Emmas problem.

"Vad är det?" Sa Harry

"Emma hon" Louis avbröt mig.

"Em? Har det hänt något? Är hon okej?"

"Nej alltså, hennes päron sparkade ut henne" Louis blev arg

"Fick hon ont?" Frågade Harry. Jag gav han en blick och sen fattade han.

"Vad i hela morötter tänker det med? Hon är 15 år!"

"Louis tyst! Liam sover"  Jag skulle visa en grej, och trampa på något. Som väckte Liam.

"Nial!" Viskade Liam högt

"Väckte du honom?" Frågade Louis och skrattade

"Pratar du med killarna?" Liam reste sig upp och tog mobilen och prata med dem.

Efter 10 minuter var han klar.

"Ska vi äta nu?" Frågade han

"Ja, jag är vrålhungrig!"

"Det är du alltid Niall" Jag skratta

"Sant"

15 minuter efter kommer Emma och äter, lite efter det kom också Calum.

Emms Perspektiv 

Jag visste redan vad jag skulle ha på mig. Mitt linne, det är blått och rött, den har en röd 5a på framsidan. Sen ska jag ha mina shorts. Jag hade tagit på mig mitt linne. När jag tog på mig mina shorts märkte jag att de hade hål.

"Skit" var det ända jag tänkte.

"Paul du behöver sy" Jag hade tagit på mig mina pyjamas byxor igen.

"Emma jag kan inte sy" Sa han

"Men tror du jag kan det då?" Frågade jag retsamt.

Michael kom in i köket. Han kollade på mig.

"Behöver du hjälp?" Jag nicka och han tog mina shorts och fixa dem. Jag tackade honom. Då kom Liam förbi och sa att de var tvungna att åka nu.

När klockan var 14:00 började jag och Calum åka till bion.

"Vart skulle alla?" Frågade jag

"De skulle hämta Hazza, Zayn och Louis. Så nu kommer du verkligen att bo med killar. Men det är ju bra" Sa han

"Varför är det bra?" Undrade jag. Han skulle svara men då ringde min mobil.

"Hallå?" Svarade jag

"Hej Em" Jag kunde höra att det var Harry.

"Hazza!" Sa jag och Calum skratta.

"Jag ville bara säga att vi kommer om någon timme. Du.. Vi tycker synd om dig, vi har alla saknat dig. Fast jag tror dock att Zayn inte har saknat spratten du och Louis gjorde på honom" Jag skratta.

"Jo, jag vet och tack. Jag har också saknat er. Jag vet inte om jag kommer göra några spratt på Zayn" Jah kunde höra hur Zayn hurra och Louis bua. Calum ville också prata med dem så jag gav honom mobilen.

"Hej Harry, Calum här..Nä vi ska på bio...En dejt...Haha kanske..Hejdå" Sa han och la på luren.

Efter 5 minuter var vi  framme. Vi köpte popcorn att dela på, en Cola till Cal och en Franta till mig. Jag ville betala mitt, men Calum tvingade mig att inte betala.

Pauls Perspektiv 

"Jag tar mina grabbar och du dina" Sa jag till Josh

"Jaja. Vi ska ju ändå bada så som de tjatar. Men oroa dig inte, detta går bra" Sa han och gick till sin bil och körde iväg.

När vi hade kört en stund kom jag på att jag inte behöver se efter 5 killar utan 1. Han kommer vara arg, Louis.

Liams Perspektiv 

Vi åker med Paul för att hämta killarna. Jag att vi inte var ifrån varandra så länge men jag har saknat dem.

"Det kommer att vara många tjejer (fans) där. Så ni stannar i bilen" Sa Paul när vi hade drygt 2 minuter kvar av bilresan.

När killarna var i bilen pratade vi om Emma. Elle Louis gjorde det.

"Jag vill träffa dem och få en förklaring" Sa han

"Vänta tills Emma kommer tillbaka" Sa jag. Det är ju hennes föräldrar.

"Jag vill inte! De gör fel!" Sa han. Jag orkar inte argumentera, så jag somnar istället. Jag drömmer om hur jag träffade Emma som mig själv.

Återblick 

Harry pratade med Paul. Han och  Niall var där men jag vet inte varför. Det jag hör Harry säga är "Okej..Är det allvarligt?..Hon?..Vad hände.. Men det...Visst vi kommer"

"Grabbar vi ska till sjukhuset" Jag kollade på de andra. De verkar inte ha fattat vad som hänt.

"Varför?"Frågade Louis. Innan Harry hann svara sa Zayn något.

"Är det något med Niall" Harry bara kollade på honom.

"Nej men ni vet den tjejen han åkte farfarsbilar med?" Alla nickade

"Ja, hon är inne på sjukhuset" Sa han

"Oj.. Är det allvarligt?" Frågade Louis

"Jag vet inte, men vi ska dit i alla fall" Sa Harry. Harry var den som fick köra oss till sjukhuset.

När vi var framme visade någon vägen till tjejens rum. Som Zayn sa heter Emma Wikenberg. Vi gick ni i rummet, Paul satt på en stol lite längre bort. Niall satt bredvid Emma.

"Niall?" Sa Harry och Niall vände sig om.

"Tystare, hon sover igen" Sa han och drog ut oss ur rummet.

"Hon heter Emma och är 14 år. Hon var på klassresa och en kille tog hennes kompis väska. Så  hon börja springa efter. Jag såg henne och börja springa jag med. Jag kom precis i tid, annars kunde hon vart död, om inte värre" Harry och Louis stod och kollade på varandra. Jag var chockad. Jag kollade på Zayns håll, han hade tårar i ögon, och han ansikte var lite rött.

"Hur gamla var dem?" Frågade Zayn bittert.

"Runt vår ålder" Sa Niall. Hur kan man göra så mot en 14 årlig tjej?

"Niall, hon är vaken igen" Sa Paul och vi gick in igen.

"Hej Emma. Jag ska presentera mina vänner för dig" Hon kollade på oss med trötta ögon. " Detta är Liam, Zayn, Louis och Harry" Jag log milt mot henne.

"Om jag inte skulle mått piss skulle jag nog svimmat" Sa hon. Emma fick oss att skratta. Hon var visst ett fan.

"Så kan vi få dina föräldrars nummer?" Frågade Paul

"De kommer inte att svara, här ring Jimmy i stället. Han är min kusin" Hon gav honom hennes mobil. Paul gick ut för att ringa Jimmy. Under tiden var vi ensamma med Emma. Niall satte sig på stolen igen.

"Gör det ont?" Frågade Zayn

"Lite" Sa hon

"Har du någon bror eller syster?"  Frågade Louis

"Nepp, jag är själv" Jag tyckte synd om henne.

En stund efter kom Paul in med en kille.

"Emma vad hände?" Hon kav honom bara en blick. Niall förstod att hon inte orkade berätta eller komma ihåg. Så han berättade för honom.

"Liam, kan du ge mig vattnet?" Frågade Emma. Jag gav henne vattnet och hon tackade.

"Jag visste att det var ni förut förresten.. Man kunde se det i ögonen" Jag log lite åt mig själv.

Jimmy och Niall kom in igen.

"Em, ska jag ringa pappa så at than kan ringa Robert?" Emma nickade. Var Robert hennes pappa? Jimmy gick ut och prata när han kom in var han inte så glad.

"Du får bo hos oss i 2 veckor" Sa han

Vi träffade henne flefa  gånger innan vi åkte hem igen.

Återblick Slut 

"Liam vakna!!" Skrek Louis. Jag vaknade med ett ryck.

Louis Perspektiv 

Liam sov nästan hela bilresan hem. Vi hade slutat prata om Emma och hennes sjukt korkade föräldrar. Men jag bryr mig inte, jag ska visa Robert vem som vet bäst..

Vi var nu hemma igen. De andra var redan ute ur bilen så jag får väcka Liam. Hmm ska jag skrika eller viska?

"Liam vakna!" Skrek jag. Jag såg hur han hoppade till.

"Skäms inte så!" Skrek han tillbaka.

Jag gick ut ur bilen med Liam i häcken. Jag kollade mot Emmas hus, en bil var hemma.

"Louis kommer du?" Sa Harry som stod vid dörren.

15 minuter senare kom Luke, Ashton och Michael. Men inte Calum.

"Vart är.." Började jag men Luke avbröt mig

"På dejt, med Emma" Jag kunde inte låta bli att le.

"Är dem ihop?" Frågade Zayn

"Vi hoppas det" Sa Ashton

Alla började gå in, då såg jag min chans. Jag började gå mot cyklarna. Jag tog den som passade mig bäst och började cykla mot Robert och Wilma.

Det är bara Robert hemma jag känner ilskan komma.

"Varför kastade du ut Emma?" Skrek jag när jag öppnade dörren. Jag  hörde något komma från köket.

"Louis vad gör du här?" Sa Robert och gick till vardagsrummet.

"Varför gör du allt mot Emma? Du skyddade till och med killarna som slog henne" När jag sa det sissta blev hans ögon fyllda med förskräckelse. 

"V-vet hon?" Stammade han

"Ja" Sa jag

"Sa du det till henne!" Skrek han

"Nej. Hon berättade för mig" Ljög jag, jag ville inte få in Niall i detta.

Vi bråkade lite till sen såg jag en bil komma ner på vägen. Nu var jag på hall is. Jag SMS:ade Niall.

Hej Niall!

Jag stack till Robert o Wilma. Kanske inte var så bra.. Hälsa Emma!

oxox Lou 

När jag la ner mobilen blev allt snart svart.

Återblick 

"Louis!" Skrek Emma

"Behöver du hjälp?"

"Ja" Suckade hon, jag skrattade.

"Hur mår du?" Frågade jag. Det har gått en vecka.

"Bättre.. Men jag vet inte varför mamma och pappa inte är hemma" Jag kollade på henne. Sedan kollade jag på hur hon mumsade ner vindruvorna jag hjälpte henne med.

"Vad?" Sa hon men munnen full av vindruvor.

"Ibland är du lik Niall" Hon skratta

"Jaså?" Sa hon

Återblick Slut 

"Louis vakna" Jag hörde Robert skrika på mig.

Emmas Perspektiv 

"Den var så bra" sa jag och Calum nickade

"Men du, vi får dra oss tillbaka Em" Sa Calum. Vi gick till bilen och Calum körde iväg.

"Emma!" Sa Harry och Zayn i kör. Men vart är Louis?

"Sover Lou eller?" Sa Calum, de andra skakade på huvudet.

"Jag vet inte vart han är?" Sa Harry. Jag gick till köket och tog Nialls mobil. Då såg jag SMS:et.

'Hej Niall!

Jag stack till Robert o Wilma. Kanske inte var så bra.. Hälsa Emma!

oxox Lou'

"Niall kolla Louis är i fara!!" Jag skrek det högsta jag kunde. Tårarna börja komma.

"Vad hände?" Sa Zayn

"Louis gick till pappa" Sa jag stressat.

"Lugn Em vi tar hand om det" Sa Paul men jag såg oron i han ögon.

"Du vet inte vad han kan göra" Jag är sjukt orolig för Louis.

"Em, lugn. Du kanske vet något du glömt bort. Är du stressad kan du inte hjälpa oss" Sa Paul. Det lät inte logiskt. 

Jag börja tänka å mycket så jag lugnade ner mig. Det ändajag fick fram var.

"JIMMY!" Skrek jag, alla kollade på mig.

"Va?" Sa Niall

"Ring Jimmy! Hans pappa är ju polis!" Skrek jag. Paul ringde Jimmy, det tog 5 långa minuter

"Jimmys pappa spårar dem nu" Sa Paul när han kom tillbaka.

Jag vet att det är bra nyheter men jag kan inte sluta tänka på Louis.

Calums Perspektiv 

jag kunde se att Emma fortfarande var orolig. Det är vi alla men de är ju som syskon.

"Harry, vad gör vi nu?"Frågade Ashton

"Jag vet inte... Paul?" Harry var nerstämd. 

"Okej.. Vi åker och hjälper Carlos (Jimmys pappa) att leta reda på Lou. Cal du stannar här med Emma" Jag nickade och gick till Emma. Hon satt i soffan med händerna i ansiktet.

"Vi sticker nu" Skrek Paul från hallen.

"Visst" Jag hörde dörren smälla igen.

"Em?" Jag satt mig jämte henne och la min han på hennes axel.

"Det är mitt fel!" Hon kollapsade in i mitt knä. Där låg hon och grät.

"Emma lyssna på mig" Jag tog upp henne. "Det är INTE ditt fel! Louis gick dit för att han ville. Det är vårt fel om något. De andra grabbarna skulle ha koll på honom" Jag såg hennes ögon.  De var fulla med oro.

"Hur vet du det?" Sa hon

"För jag vet det" Hennes ögon mjukna.

"Är det sant då?" Hon börjar se normal ut.

"Em, jag skulle aldrig ljuga för dig" Sa jag och pussade henne. Jag älskar dig Emma! 

Sen pratade vi om allt och inget tills vi somnade.

__________________________________________________________________________________________________

Äntligen! Det tog ett tag!

Tidigare 

Efter en hel dag på Liseberg, är jag utmattad. Folk upptäckte inte killarnas läderklädsel, som tur va. Jag sov hela bilresan hem. Det kändes som att jag bara blunda en minut när Niall väckte mig. 

"Emma, Em vakna dina föräldrar är hemma" Han skakade på mig. Mina föräldrar? Hemma? 

"Men de är inte själva" Va? Vad menar han? 

__________________________________________________________________________________________________

Calums Perspektiv 

Under bilresan hem pratade jag och Niall nonstop. Han pratade mycket om Emmas föräldrar.

Robert, hennes far, är runt 50 år. Han har brunt hår och blåa ögon. Han har linser.

Wilma, hennes mor, är runt 45 års åldern. Av det jag fick veta, så är hon snällare om man gör ett bra intryck. Hon har färgat sitt hår brunt. Annars har hon en blandning av blont och brunt, som Emma.

Emmas Perspektiv 

"Mamma, pappa?" Jag är så van att de inte är hemma.

"Hej Em" Att höra pappas röst är både roligt och skrämmande. Då märkte jag gubben bakom pappa.

Jag sa inget, jag bara stod där och stirra.

"Oj, så dåligt av mig. Jag är Tomas din fars chef" Han sträckte ut handen för att hälsa. Först tveka jag en stund, men tillslut hälsade jag.

"Vad gör du här?" Jag är inte alltid rädd för att träffa folk pappa känner, men han gav mig gåshud. 

"Vi vill att du följer med oss. Du har tillräckligt bra kondition, du kan bli... en av oss" Jag är säker på att han menar bov, snattare och sånt. Pappa är deras täckmantel. 

"Jag vill inte" Jag kunde se hur deras leenden försvann.

"Varför inte?" Vad tror du? 

"För att jag inte vill" Jag kände hur Calum tog tag i min arm. Jag vände på mitt huvud för att möta hans blick. Jag kunde se hur orolig han var.

"Jag är rädd för att Robert och Wilma måste sparka ut dig då" Vänta va? Du kan inte bestämma sånt! I

"Du kan inte göra så" Calum blev arg, så arg att han glömde han var orolig.

"Vem har sagt att du får prata?" Tomas gav Calum en blick som lugnade ner Cal lite.

"Du får 1 timme att packa dina grejer" De gick och satte sig i bilen, sen körde de iväg. Jag kände tårar rinna ner för mina kinder. Vad hände? 

"Em, kom så packar vi dina grejer, Niall du får hämta de andra, alla måste hjälpas åt" Med det sagt gick jag och Cal in, Niall joggade in i bilen.

Ashtons Perspektiv 

Jag såg en bil komma på vägen. Jag kollade över åt Emmas hus, där var det ingen bil, förut var det två.

"Ash, hämta de andra Em blev utkastad av hennes päron" Snabbt utan att tänka sprang jag in.

"Alla måste komma och hjälpa Emma!" Alla sprang ner, inklusive livväktarna. Niall berättade läget för oss.

"Det kan de väl inte göra?" Luke blev upprörd

"Vad är de för föräldrar?" Viskade Mike

Liam börja gråta.

"Vet hon?" Ni har han tappat alla förutom Niall.

"Nej.. Inte än.. Men jag kanske får berätta för henne"

"Berätta vad?" Jag kollade runt för att se alla andras ansiktsuttryck.

"Varför står vi här för? Vi borde väl skynda oss?" Alla skyndade sig till Emmas hus.

Calums Perspektiv 

En lättnad spred sig när jag såg 3 bilar som en var en skåpbil, komma nerför vägen.

"Em, de kommer" Jag gick in till Emmas rum, hon satt på sin säng med en ram i handen.

"Vad hände med oss? Varför blev allt så här?" Jag kunde se hennes tårögda ögon.

"Jag vet inte, men lyssna noga.. Du kommer få bo hos oss. Sen när vi inte bor  här listar vi ut någon, okej?"

"Okej.. Cal, tack" Jag sa inget, jag bara log.

Efter 30 minuter, var Emmas rum helt tomt.

"Emma.. Vi behöver prata.." Niall såg allvarlig ut.

"Visst, sen.. Just nu vill jag bara smälta allt" Han nicka och drog mig ur rummet.

"Du måste veta en grej... Ems pappa är "the badboys" täckmantel, inte allas men.. Han hjälpte dem som slog Emma förra året. De är fortfatande fria" Mitt allt gör ont. Vad är han för en pappa? 

"Vet hon?"

"Nej, det är det jag måste berätta för henne. Hon måste veta" Emma kom ut ur rummet.

"Är allt packat?" Jag kollade på Niall.

"Ja, men inte dina skor, jacka och din cykel plus cykelhjälm. Tror du att di kan cykla till vårt hus?" Innan Emma hann svara, svarade jag.

"Jag kan gå med henne, så får hon sällskap" Jag hoppades att jag skulle få henne att le, jag lyckades. 

Hemma håller jag och Ash på att montera upp Emmas säng. 

"Varför tror du de sparade ut Emma?" Frågade Ash.

"För att de inte har någon hjärna" Jag fick han att små skratta.

Efter 10 minuter är allt klart. Jag och Emma kommer att få dela rum, men mitt rum är ganska stort så jag bryr mig inte.

"VAA!!!" Jag hörde Emma skrika och sprang till henne.

Emmas Perspektiv 

"Så vad var det du skulle berätta?" Frågade jag Niall, som bad Liam att gå ut.

"Emma sätt dig" Jag gjorde som han sa. Jag kunde se att det var viktigt. "Förra sommaren följde jag efter din pappa till hans jobb" Han pausade.

"Niall, jag vet att han skyddar bovar och sånt" Jag kunde se att det inte var det han menade.

"Em, han skyddade dem som slog dig. De är fortfarande fria" Jag tappa hakan, jag trodde de satt bakom galler.

"VAA!!!" Jag kan inte säga något annat. Bryr han sig mer om bovar än om mig? Jag är ändå hans dotter, vad sa mamma om detta? 

Jag hör snabba fotsteg i trappan,  som jag antar är Calum.

"Bryr han si mer om dem än om mig?" Jag mår illa bara om att tänka på det.

Jag märkte inte när Cal kom in i rummet, så jag hoppade lite när han börja prata.

"Em, hur är de?" Jag hade tårar som spruta ut ur mina ögon. Jag kände mig svag, förstörd och förråd. Jag kände att energin försvann och ramla ihop på golvet, huvudet i händerna.

Jag kände min telefon pipa, men jag orka inte kolla vad det var. Jag samlade på mig alla krafter jag hade kvar och sprang upp till Calums rum. Ashton var där, han såg nöjd ut. Men när han såg mig, försvann hans glädje och ersattes med oro.

"Vad är fel?" Han sa det tyst, nästan som han viska.

"J-jag... vill vara s-själv" Jag stammade lite, men Ash nickade och förstod. Han vet alltid när han ska gå eller stanna.

Jag tog fram fotot på mig och Jimmy. Robin, Jimmys bästa vän tog fotot på oss... Det var Jimmys konfirmation. Han hade klätt upp sig väldigt fint. Även om han inte gilla vad han hade på sig, var han glad att jag kom. Mamma och pappa var inte hemma så jag cyklade 2 mil för att se honom. Hans hår var spikat, han hade mörka byxor , vit tröja och en svart kavaj. Han och alla andra killar hade en knallblå slips. 

Nialls Perspektiv 

"Allihopa kom, jag måste berätta en grej" Jag ropa så att alla skulle komma, alla utom Emma. Men det är bra, för jag ska prata om just henne.

Nu var alla här.

"Vi måste vara extra snälla mot Emma nu när allt har hänt" Jag kollade ut över alla, hur får vi plats här?

"Ni måste veta en grej..."Jag berättade allt jag berättat för Cal.

"Så hon vet?" Det var Paul som frågade.

"Ja, jag berättade det för henne förut" Jag har kollat på mina händer hela tiden. Men nu vågar jag kolla upp. Allas ansikten var arga. Jag vet att Liam är argast, sen jag sen Cal, men han är nog mer orolig än arg. Alla grabbarna i mitt lilla band lärde känna henne förra året. Men om Louis fick veta skulle han efterlysa dem. Han är som en storebror för Emma, alla har blivit som en bror, men Louis känner sig mest som en bror hon skulle se upp till.

Liams Perspektiv 

Jag är arg, argare än vad jag någonsin har varit. Jag visste delar av det Niall berätta men inte att Robert skyddade killarna som slog henne. Det är helt sjukt.

Jag känner värme i hela ansiktet. Det är inten bekväm värme.

"Vet de andra? Harry, Louis och Zayn?" Min röst spräcktes på Louis. Jag kände någon ta tag i min arm, jag vände mig om, Paul. Han hade Emmas mobil i sin hand och gav den till mig.

"Nej, men jag ska berätta för dem, senare,  de kommer imorgon"

Jag orkade inte höra mer så jag gick ut för att ta luft. Jag kunde se att Robert och Wilma var hemma igen. Undrar om Emmas farmor och farfar vet.. 

*PIP* Emma har fler sms från Jimmy.

Emma, jag vet att ni ska ta ner kaninerna idag. Vill du ha hjälp?

Har det hänt något? Du svarar alltid 

EMMA? 

Jag kan hennes kod, men vågar jag svara? Ska jag svara? Jag gör det!

'Hej Jimmy! Liam här. Robert och Wilma sparka ut Emma. Jag tror hon behöver dig. Hon bor hos oss så länge. Vet inte hur vi gör sen. Kan du komma?' 

Det tog inte låg tid innan han svara.

'Ja, jag kommer' 

Jag satt mig på trappan upp till dörren och väntade. Jag kunde höra hur upprörda alla är.

Efter 10 minuter kom Jimmy.

Jimmys Perspektiv 

När jag fick SMS:et från Liam blev jag inte förvånad. Mamma och pappa har väntat på att  få höra detta. Robert är inte som pappa. Min pappa gör allt han kan för att fåna bovar. Medan Robert skyddar dem. Jag gick till min moped. Innan jag åkte iväg så skrev jag en lapp till mamma.

Hej Mamma!

Robert och Wilma sparkade ut Emma. Hon bor med Liam och de andra. Minns du dem? De som är med i 1D. Jag ska i alla fall åka och kolla till henne, sen får vi la ta ner kaninerna till deras hus.

Kram Jimmy! 

När jag kom fram satt Liam på trapporna och vänta.

"Hej Liam" Jag kunde se att han inte var så glad.

"Hej Jim, Em är i Cal's rum, han har ett stort rum så hon delar rum med honom" Vänta.. Cal? Som i Calum Hood?

Jag såg förvånad ut, vilket han märkte.

"Just de, 5 Seconds Of Summer bor här. Jag och Niall är de ända som är här. De andra är kvar i England" Jag fattar lite bättre, men bara lite.

Jag gick in i huset och såg många människor vara där, bland annat Niall och Paul.

"Hej Jimmy! Länge sen, hörrni allihopa. Detta är Emmas kusin" Niall presenterade mig.

"Hej, jag är Calum. Antar att du ska träffa Emma. Denna vägen" Jag hann inte säga något innan han drog med mig upp för trappan.

"Där inne" Jag tackade honom och gick in.

"Em?" Hon lyfte upp huvudet som låg ifrån dörren.

"Jim? Vad gör du här" Jag gick och satte mig på sängkanten och log milt mot henne.

"För att Liam bad mig"

"Men han väl inte ditt nummer?" Hon höjde ena ögonbrynet.

"Nä, men han kan din kod" Jag pausa. "Ska vi ta hit kaninerna?" Hon ryckte på axlarna.

"Jag vet inte om de tog med buren" Hon kollade ut genom fönstret.

"Jo, det gjorde vi" Både jag och Emma vände huvudet mot dörren. Det var Calum.

"Paul tog med den hit" Jag kollade på Emma och sen på Calum.

"Du Calum, jag behöver prata med dig. Vi kan ta hit kaninerna samtidigt" Jag gick ut ur rummet med Calum.

"Vi kan hänta kaninerna först" Jag nicka. Det tog inte så långt att få ner dem.

"Så vad ville du berätta?" Han stod vid dörren.

"Det kanske är bättre om alla vet. Det handlar om Emma" Han kollade på mig med stora ögon.

"Jag samlar alla" Han öppnade dörren och fick alla att samlas i stor rummet.

"Jimmy, ska du hålla tal?" Sa Niall retsamt. Jag log mot marken. Men blev snabbt seriös. 

"Nä, detta handlar om Emma" Ash, Luke och Mike kollade lustigt mot Calum.

"Jo, Emmas pappa är bror med min pappa. Min pappa har alltid vetat vad Robert gör. Han visste att han skyddade bovarna. Det gör honom nästan som en brottsling själv. Pappa är polis. När Emma var 1 år, var hon nära på att bli kidnappad. Om inte jag och Robin, min bästa polare. Var där, skulle hon kanske inte vara här idag" Jag pausade. Nialls ögon var helt tomma.

"Ända sen dess har jag alltid hållit bra kontakt med henne. Jag vet att hon är min kusin, men hon är som systern jag aldrig fick" Jag vände mitt huvud mot trappan, där stod Emma, hälften ledsen hälften glad.

"Em?" Alla vände sina huvuden åt hennes håll.

Calums Perspektiv 

Nästan kidnappad. Är det något som inte har hänt henne? 

"Em?" Alla vände sina huvuden mot trapporna.. Emma stod vid början av trappen. Hon tog på sig sin hjälm och stack ut. Hon sket i skorna. Snabbt reste jag mig och gjorde samma sak. Men jag sket i hjälmen men inte i skona, jag var tvungen att ha något under fötterna, så jag tog Ashtons stövlar.

Jag vet hur snabb Emma är, när jag var ute tog jag tag i närmaste cykel, och cyklade efter så snabb som möjligt. Jaag vet vart hon ska, skogen.

"Emma vänta!" Jag la ner cykeln jämte hennes och sprang efter henne. Jag hann ikapp henne och tog tag i hennes arm och vände på henne så jag såg hennes ansikte.

"Det blir bättre" Jag visste inte vad jag skulle säga men jag vill inte släppa taget.

"Bättre? Du hörde själv, jag var nästan kidnappad! Vet du hur många gånger jag varit på sjukhus eller blivit brutalt slagen?" Både ilska och sorg hördes. 

"Nej, jag vet inte. Men jag vet att du har 2 pojkband som står som en levande mur runt om dig. Och en kusin som skulle ta en kula för dig alla gånger" Jag kunde se att tårarna lugnade sig, men de har inte slutat. 

Utan förvarning kramade hon mig, tätt. Jag ville inte släppa henne, inte nu. Jag bakade bak och torkade bort hennes tårar. 

"Emma jag bryr mig om dig, mycket" Jag kollade djup in i hennes ögon.

"Jag med" 

"Em?"

"Mmh?"

"Vill du gå ut med mig?" Jag hoppades att hon skulle säga ja.

"Jaa" JAAAA! Okej Cal, var cool nu! 

"Vi går på bio.. I morgon. Vill du se Divergent?" Hennes ögon flög upp och all sorg flög iväg.

"Ja! Den värkar såå cool!" 

__________________________________________________________________________________________________

Och det var Kapitel 19. Kommentera gärna! :D

Tidigare 

Jag kunde se att Cal var upprörd, vem skulle inte det?

________________________________________________________________________________________

Calums Perspektiv 

Hon sa aldrig att de var i Nialls ålder.. Jag vet att hon inte bara tog emot slagen, hon slogs också, men ändå. Det lät som att hon var så hjälplös.. 

"Cal.. Vad tänker du på?" Niall hade försökt fått tag i mig, men det var som om jag var i chock.

"Cal... Hallå! Jorden till Calum!" Då ryckte jag till, det var inte Niall som sa det... Utan Luke

"Va?" Emma kollade på mig, Niall och Liam också, men de andra skrattade rakt i mitt ansikte... Men de vet ju inte.

"Vi ska till Liseberg nu, så raska upp dig" Emma sucka, jag vet inte varför men det ser ut som att hon tänker berätta något.. Men vad?... NEJ!

"Hallå sluta" Alla vände på sig "Han var i chock det  är allt" Phu... Hon berättade inte.

Alla gick  ut till bilarna. Vi fick åka i 2 bilar, vi var för många för att få plats i en bil.

Liam skulle åka med de andra av mitt band i en lite större bil, de hade också en livvakt med. Sen åkte jag, Niall och Emma samma bil med en annan livvakt. 

Jag är glad att jag är med Emma i alla fall... Jag antar att ja är överbeskyddande om henne.

"Niall?" Emma bröt vår extremt konstiga tystnad.

"Ja, Em?" Detta lär bli intressant.. 

"Kommer inte folk känna igen er?" Just de... Det tänkte jag inte på..

"Nu, ja, men vi har förklädnader till oss. Liam fixade allt. Vi har de vi hade förra året om du minns dem?" Emma fnittra till, vilket jag antar är för att hon såg förklädnaden framför sig.

"Vi har inte tänkt på det" Deras huvuden vände sig mot mitt.

"Liam tänkte på de med så vi har med oss 4 dräkter till er.. En av er får ha den nya.. Ingen av oss har använt den" 

"Okej, jag kan ta den, de andra lär inte vilja ha den"

Liams Perspektiv 

"Okej, lyssna nu! Vi kommer att bli förklädda, alla förutom Emma... Vi har med oss 4 dräkter till er. En är dock ny, så vi vet inte hur bra den passar någon av oss. Vem kan tänka sig att ta den?" Tystnad... Typiskt 

"Okej, då antar jag att Calum får den.. Luke du kommer att ha Harrys dräkt, jag tror den passar dig bäst, Mike, du tar Louis dräkt, och Ash du får ta Zayns." 

"När ska vi sätta på oss dem?" Frågade Luke

"Vi ska stanna vid en liten kiosk på vägen, där byter vi om, men vi får vänta på de andra så att de också kan byta om" Alla kollar konstigt på mig. 

"Varför var Cal i en chock?" Skit, jag visste att det skulle komma upp!

"Det är komplicerat" Om någon ska berätta så ska Emma eller Niall göra det.

"Jag vill veta" Envisa grabbar

"Vill du verkligen veta så får du fråga Emma eller Niall, det är deras personliga sak" Jag hoppas det inte kom ut fel nu.

"Vänta.. Menar du att Niall och Emma är ihop? Calum gillar Emma. Mycket" Såg inte det komma i alla fall. Vad ska jag säga nu?

"Nej det var inte så jag mena.. Alltså, jag har inte all information, men det har något med hur vi träffade henne att göra" Kan vi inte vara framme snart?

Efter 5 långa minuter med massor av frågor jag inte kan svara var vi vid kiosken. Niall kom inte så långt efter, kanske 2 minuter.

"Hej brorsan" Niall kom springandes mot oss, för att inte bli upptäckt. 

"Hej, här är dräkten, vart är Cal?" 

"Han kommer, Emma också" 

"Men hon behöver ju inte byta om" Jag fatta inte, eller?

"Nej, men det finns något som heter 'att gå på toa' har du gjort det? Det faktiskt en stor lättnad ibland"Vi skratta och då kom de.

"Hej Cal här har du din dräkt" Jag stärkte fram dräkten och han tog emot den.

"Vart finns toan?" Emma kom där med sitt stora flin som alltid när hon känner sig pinsam. Jag har inte riktigt pratat med henne ordentligt än.

"Den finns där borta, du det är trevligt att se dig igen" Hon sa inget men jag kunde se hur hennes flin blev till ett varmt leende under tiden hon sprang till toan.

En efter en gick man till bilarna.

"Vänta Niall"  Jag tog hans hand, nu var det bara vi, Cal och Emma kvar.

"Vad är det?" Han höjde ena ögonbrynet. 

"De tror du och Emma är ihop" Hans ansikte förvandlades till en femårings underliga uttryck. 

"VA!" Jag och Niall vände sig dit ljudet kom från vilket var Cal.

"Nej det är vi inte, varför tror de det?" Han slog till mig på armen, inte hårt såklart. 

"De ville veta varför Cal såg ut som han var.. Så jag sa att det var din och Emmas personliga sak.." Jag suckade. "Och Mike trodde det betyd att ni var ihop" Erkände jag.

Emmas Perspektiv 

"VA!" Jag hörde Calums skrik. Jag frös till mina ögon öppnade upp och bara stirra, för att höra vad de prata om, stod jag med ena örat mot dörren.  Jag kunde höra små ord. .... är vi inte... Cal såg ut... din och Emmas.. Sen hörde jag inte något annat så jag gick  ut.

"Vad stirrar ni på? Är min gylf öppen?" Medan jag sa det drog jag upp tröjan så jag kunde se gylfen.. Sen kom jag på att de inte kunde se den. Pinsamt.

"Nej det är inte de" Då börja vi alla skratta.

Vi är äntligen framme.

"Vad stort allt är" Jag vände mig mot killarna och brast ut i skratt.

"Era ansikten!" Jag pekade mot dem.

"Men Emma då, har inte din mamma lärt dig att man inte ska peka" Det var Ash som sa det. Jag kunde inte hjälpa det, men jag märkte hur mitt huvud blev allt tyngre och tyngre, sen såg jag bara marken. 

Hon har knappt lärt mig något ting.. Jag har alltid fått gissa mig fram.. 

"Jag skämta bara" Jag hörde hur han  ångra sig. Men han kan ju inte veta.

"Kan vi inte åka den" Mike pekade på den nya banan... Helix 

"Alltså... Emm jag vet inte" Jag är lite höjdrädd 

"Jo kom igen Em, det blir kul" Jag sucka

"Okej då, men dör jag så skyller jag på dig" Alla skratta, förutom livvaktarna förstås. 

Jag satte mig jämte Calum. När vi var högt uppe börja jag andas snabbare och snabbare. Jag började få en liten ångest attack. 

Calum tog tag i min hand. "Det är lugnt, jag är här" På något sätt blev jag lugnare, det räckte med att han höll i mig. Och då bar det neråt. Jag hör hur alla skriker. Vilket inte hjälper mig om jag ska vara ärlig.

Efter en hel dag på Liseberg, är jag utmattad. Folk upptäckte inte killarnas läderklädsel, som tur va. Jag sov hela bilresan hem. Det kändes som att jag bara blunda en minut när Niall väckte mig. 

"Emma, Em vakna dina föräldrar är hemma" Han skakade på mig. Mina föräldrar? Hemma? 

"Men de är inte själva" Va? Vad menar han? 

________________________________________________________________________________________

Det kanske kommer upp en i morgon, men bara kanske! Vad tycks om detta kapitel?