Tidigare 

Efter en hel dag på Liseberg, är jag utmattad. Folk upptäckte inte killarnas läderklädsel, som tur va. Jag sov hela bilresan hem. Det kändes som att jag bara blunda en minut när Niall väckte mig. 

"Emma, Em vakna dina föräldrar är hemma" Han skakade på mig. Mina föräldrar? Hemma? 

"Men de är inte själva" Va? Vad menar han? 

__________________________________________________________________________________________________

Calums Perspektiv 

Under bilresan hem pratade jag och Niall nonstop. Han pratade mycket om Emmas föräldrar.

Robert, hennes far, är runt 50 år. Han har brunt hår och blåa ögon. Han har linser.

Wilma, hennes mor, är runt 45 års åldern. Av det jag fick veta, så är hon snällare om man gör ett bra intryck. Hon har färgat sitt hår brunt. Annars har hon en blandning av blont och brunt, som Emma.

Emmas Perspektiv 

"Mamma, pappa?" Jag är så van att de inte är hemma.

"Hej Em" Att höra pappas röst är både roligt och skrämmande. Då märkte jag gubben bakom pappa.

Jag sa inget, jag bara stod där och stirra.

"Oj, så dåligt av mig. Jag är Tomas din fars chef" Han sträckte ut handen för att hälsa. Först tveka jag en stund, men tillslut hälsade jag.

"Vad gör du här?" Jag är inte alltid rädd för att träffa folk pappa känner, men han gav mig gåshud. 

"Vi vill att du följer med oss. Du har tillräckligt bra kondition, du kan bli... en av oss" Jag är säker på att han menar bov, snattare och sånt. Pappa är deras täckmantel. 

"Jag vill inte" Jag kunde se hur deras leenden försvann.

"Varför inte?" Vad tror du? 

"För att jag inte vill" Jag kände hur Calum tog tag i min arm. Jag vände på mitt huvud för att möta hans blick. Jag kunde se hur orolig han var.

"Jag är rädd för att Robert och Wilma måste sparka ut dig då" Vänta va? Du kan inte bestämma sånt! I

"Du kan inte göra så" Calum blev arg, så arg att han glömde han var orolig.

"Vem har sagt att du får prata?" Tomas gav Calum en blick som lugnade ner Cal lite.

"Du får 1 timme att packa dina grejer" De gick och satte sig i bilen, sen körde de iväg. Jag kände tårar rinna ner för mina kinder. Vad hände? 

"Em, kom så packar vi dina grejer, Niall du får hämta de andra, alla måste hjälpas åt" Med det sagt gick jag och Cal in, Niall joggade in i bilen.

Ashtons Perspektiv 

Jag såg en bil komma på vägen. Jag kollade över åt Emmas hus, där var det ingen bil, förut var det två.

"Ash, hämta de andra Em blev utkastad av hennes päron" Snabbt utan att tänka sprang jag in.

"Alla måste komma och hjälpa Emma!" Alla sprang ner, inklusive livväktarna. Niall berättade läget för oss.

"Det kan de väl inte göra?" Luke blev upprörd

"Vad är de för föräldrar?" Viskade Mike

Liam börja gråta.

"Vet hon?" Ni har han tappat alla förutom Niall.

"Nej.. Inte än.. Men jag kanske får berätta för henne"

"Berätta vad?" Jag kollade runt för att se alla andras ansiktsuttryck.

"Varför står vi här för? Vi borde väl skynda oss?" Alla skyndade sig till Emmas hus.

Calums Perspektiv 

En lättnad spred sig när jag såg 3 bilar som en var en skåpbil, komma nerför vägen.

"Em, de kommer" Jag gick in till Emmas rum, hon satt på sin säng med en ram i handen.

"Vad hände med oss? Varför blev allt så här?" Jag kunde se hennes tårögda ögon.

"Jag vet inte, men lyssna noga.. Du kommer få bo hos oss. Sen när vi inte bor  här listar vi ut någon, okej?"

"Okej.. Cal, tack" Jag sa inget, jag bara log.

Efter 30 minuter, var Emmas rum helt tomt.

"Emma.. Vi behöver prata.." Niall såg allvarlig ut.

"Visst, sen.. Just nu vill jag bara smälta allt" Han nicka och drog mig ur rummet.

"Du måste veta en grej... Ems pappa är "the badboys" täckmantel, inte allas men.. Han hjälpte dem som slog Emma förra året. De är fortfatande fria" Mitt allt gör ont. Vad är han för en pappa? 

"Vet hon?"

"Nej, det är det jag måste berätta för henne. Hon måste veta" Emma kom ut ur rummet.

"Är allt packat?" Jag kollade på Niall.

"Ja, men inte dina skor, jacka och din cykel plus cykelhjälm. Tror du att di kan cykla till vårt hus?" Innan Emma hann svara, svarade jag.

"Jag kan gå med henne, så får hon sällskap" Jag hoppades att jag skulle få henne att le, jag lyckades. 

Hemma håller jag och Ash på att montera upp Emmas säng. 

"Varför tror du de sparade ut Emma?" Frågade Ash.

"För att de inte har någon hjärna" Jag fick han att små skratta.

Efter 10 minuter är allt klart. Jag och Emma kommer att få dela rum, men mitt rum är ganska stort så jag bryr mig inte.

"VAA!!!" Jag hörde Emma skrika och sprang till henne.

Emmas Perspektiv 

"Så vad var det du skulle berätta?" Frågade jag Niall, som bad Liam att gå ut.

"Emma sätt dig" Jag gjorde som han sa. Jag kunde se att det var viktigt. "Förra sommaren följde jag efter din pappa till hans jobb" Han pausade.

"Niall, jag vet att han skyddar bovar och sånt" Jag kunde se att det inte var det han menade.

"Em, han skyddade dem som slog dig. De är fortfarande fria" Jag tappa hakan, jag trodde de satt bakom galler.

"VAA!!!" Jag kan inte säga något annat. Bryr han sig mer om bovar än om mig? Jag är ändå hans dotter, vad sa mamma om detta? 

Jag hör snabba fotsteg i trappan,  som jag antar är Calum.

"Bryr han si mer om dem än om mig?" Jag mår illa bara om att tänka på det.

Jag märkte inte när Cal kom in i rummet, så jag hoppade lite när han börja prata.

"Em, hur är de?" Jag hade tårar som spruta ut ur mina ögon. Jag kände mig svag, förstörd och förråd. Jag kände att energin försvann och ramla ihop på golvet, huvudet i händerna.

Jag kände min telefon pipa, men jag orka inte kolla vad det var. Jag samlade på mig alla krafter jag hade kvar och sprang upp till Calums rum. Ashton var där, han såg nöjd ut. Men när han såg mig, försvann hans glädje och ersattes med oro.

"Vad är fel?" Han sa det tyst, nästan som han viska.

"J-jag... vill vara s-själv" Jag stammade lite, men Ash nickade och förstod. Han vet alltid när han ska gå eller stanna.

Jag tog fram fotot på mig och Jimmy. Robin, Jimmys bästa vän tog fotot på oss... Det var Jimmys konfirmation. Han hade klätt upp sig väldigt fint. Även om han inte gilla vad han hade på sig, var han glad att jag kom. Mamma och pappa var inte hemma så jag cyklade 2 mil för att se honom. Hans hår var spikat, han hade mörka byxor , vit tröja och en svart kavaj. Han och alla andra killar hade en knallblå slips. 

Nialls Perspektiv 

"Allihopa kom, jag måste berätta en grej" Jag ropa så att alla skulle komma, alla utom Emma. Men det är bra, för jag ska prata om just henne.

Nu var alla här.

"Vi måste vara extra snälla mot Emma nu när allt har hänt" Jag kollade ut över alla, hur får vi plats här?

"Ni måste veta en grej..."Jag berättade allt jag berättat för Cal.

"Så hon vet?" Det var Paul som frågade.

"Ja, jag berättade det för henne förut" Jag har kollat på mina händer hela tiden. Men nu vågar jag kolla upp. Allas ansikten var arga. Jag vet att Liam är argast, sen jag sen Cal, men han är nog mer orolig än arg. Alla grabbarna i mitt lilla band lärde känna henne förra året. Men om Louis fick veta skulle han efterlysa dem. Han är som en storebror för Emma, alla har blivit som en bror, men Louis känner sig mest som en bror hon skulle se upp till.

Liams Perspektiv 

Jag är arg, argare än vad jag någonsin har varit. Jag visste delar av det Niall berätta men inte att Robert skyddade killarna som slog henne. Det är helt sjukt.

Jag känner värme i hela ansiktet. Det är inten bekväm värme.

"Vet de andra? Harry, Louis och Zayn?" Min röst spräcktes på Louis. Jag kände någon ta tag i min arm, jag vände mig om, Paul. Han hade Emmas mobil i sin hand och gav den till mig.

"Nej, men jag ska berätta för dem, senare,  de kommer imorgon"

Jag orkade inte höra mer så jag gick ut för att ta luft. Jag kunde se att Robert och Wilma var hemma igen. Undrar om Emmas farmor och farfar vet.. 

*PIP* Emma har fler sms från Jimmy.

Emma, jag vet att ni ska ta ner kaninerna idag. Vill du ha hjälp?

Har det hänt något? Du svarar alltid 

EMMA? 

Jag kan hennes kod, men vågar jag svara? Ska jag svara? Jag gör det!

'Hej Jimmy! Liam här. Robert och Wilma sparka ut Emma. Jag tror hon behöver dig. Hon bor hos oss så länge. Vet inte hur vi gör sen. Kan du komma?' 

Det tog inte låg tid innan han svara.

'Ja, jag kommer' 

Jag satt mig på trappan upp till dörren och väntade. Jag kunde höra hur upprörda alla är.

Efter 10 minuter kom Jimmy.

Jimmys Perspektiv 

När jag fick SMS:et från Liam blev jag inte förvånad. Mamma och pappa har väntat på att  få höra detta. Robert är inte som pappa. Min pappa gör allt han kan för att fåna bovar. Medan Robert skyddar dem. Jag gick till min moped. Innan jag åkte iväg så skrev jag en lapp till mamma.

Hej Mamma!

Robert och Wilma sparkade ut Emma. Hon bor med Liam och de andra. Minns du dem? De som är med i 1D. Jag ska i alla fall åka och kolla till henne, sen får vi la ta ner kaninerna till deras hus.

Kram Jimmy! 

När jag kom fram satt Liam på trapporna och vänta.

"Hej Liam" Jag kunde se att han inte var så glad.

"Hej Jim, Em är i Cal's rum, han har ett stort rum så hon delar rum med honom" Vänta.. Cal? Som i Calum Hood?

Jag såg förvånad ut, vilket han märkte.

"Just de, 5 Seconds Of Summer bor här. Jag och Niall är de ända som är här. De andra är kvar i England" Jag fattar lite bättre, men bara lite.

Jag gick in i huset och såg många människor vara där, bland annat Niall och Paul.

"Hej Jimmy! Länge sen, hörrni allihopa. Detta är Emmas kusin" Niall presenterade mig.

"Hej, jag är Calum. Antar att du ska träffa Emma. Denna vägen" Jag hann inte säga något innan han drog med mig upp för trappan.

"Där inne" Jag tackade honom och gick in.

"Em?" Hon lyfte upp huvudet som låg ifrån dörren.

"Jim? Vad gör du här" Jag gick och satte mig på sängkanten och log milt mot henne.

"För att Liam bad mig"

"Men han väl inte ditt nummer?" Hon höjde ena ögonbrynet.

"Nä, men han kan din kod" Jag pausa. "Ska vi ta hit kaninerna?" Hon ryckte på axlarna.

"Jag vet inte om de tog med buren" Hon kollade ut genom fönstret.

"Jo, det gjorde vi" Både jag och Emma vände huvudet mot dörren. Det var Calum.

"Paul tog med den hit" Jag kollade på Emma och sen på Calum.

"Du Calum, jag behöver prata med dig. Vi kan ta hit kaninerna samtidigt" Jag gick ut ur rummet med Calum.

"Vi kan hänta kaninerna först" Jag nicka. Det tog inte så långt att få ner dem.

"Så vad ville du berätta?" Han stod vid dörren.

"Det kanske är bättre om alla vet. Det handlar om Emma" Han kollade på mig med stora ögon.

"Jag samlar alla" Han öppnade dörren och fick alla att samlas i stor rummet.

"Jimmy, ska du hålla tal?" Sa Niall retsamt. Jag log mot marken. Men blev snabbt seriös. 

"Nä, detta handlar om Emma" Ash, Luke och Mike kollade lustigt mot Calum.

"Jo, Emmas pappa är bror med min pappa. Min pappa har alltid vetat vad Robert gör. Han visste att han skyddade bovarna. Det gör honom nästan som en brottsling själv. Pappa är polis. När Emma var 1 år, var hon nära på att bli kidnappad. Om inte jag och Robin, min bästa polare. Var där, skulle hon kanske inte vara här idag" Jag pausade. Nialls ögon var helt tomma.

"Ända sen dess har jag alltid hållit bra kontakt med henne. Jag vet att hon är min kusin, men hon är som systern jag aldrig fick" Jag vände mitt huvud mot trappan, där stod Emma, hälften ledsen hälften glad.

"Em?" Alla vände sina huvuden åt hennes håll.

Calums Perspektiv 

Nästan kidnappad. Är det något som inte har hänt henne? 

"Em?" Alla vände sina huvuden mot trapporna.. Emma stod vid början av trappen. Hon tog på sig sin hjälm och stack ut. Hon sket i skorna. Snabbt reste jag mig och gjorde samma sak. Men jag sket i hjälmen men inte i skona, jag var tvungen att ha något under fötterna, så jag tog Ashtons stövlar.

Jag vet hur snabb Emma är, när jag var ute tog jag tag i närmaste cykel, och cyklade efter så snabb som möjligt. Jaag vet vart hon ska, skogen.

"Emma vänta!" Jag la ner cykeln jämte hennes och sprang efter henne. Jag hann ikapp henne och tog tag i hennes arm och vände på henne så jag såg hennes ansikte.

"Det blir bättre" Jag visste inte vad jag skulle säga men jag vill inte släppa taget.

"Bättre? Du hörde själv, jag var nästan kidnappad! Vet du hur många gånger jag varit på sjukhus eller blivit brutalt slagen?" Både ilska och sorg hördes. 

"Nej, jag vet inte. Men jag vet att du har 2 pojkband som står som en levande mur runt om dig. Och en kusin som skulle ta en kula för dig alla gånger" Jag kunde se att tårarna lugnade sig, men de har inte slutat. 

Utan förvarning kramade hon mig, tätt. Jag ville inte släppa henne, inte nu. Jag bakade bak och torkade bort hennes tårar. 

"Emma jag bryr mig om dig, mycket" Jag kollade djup in i hennes ögon.

"Jag med" 

"Em?"

"Mmh?"

"Vill du gå ut med mig?" Jag hoppades att hon skulle säga ja.

"Jaa" JAAAA! Okej Cal, var cool nu! 

"Vi går på bio.. I morgon. Vill du se Divergent?" Hennes ögon flög upp och all sorg flög iväg.

"Ja! Den värkar såå cool!" 

__________________________________________________________________________________________________

Och det var Kapitel 19. Kommentera gärna! :D

Vi tog bort gipset igår.   

Det känns dck konstigt, och jag kan inte böja armen helt, ÄN! Men det är för att dden har varit i 90 grader i 2 vekor! Så den har anpassat sig efter det, sen har jag ett ENORMT blåmärke på armbågen. Och det känns som att jag inte har några muskler kvar! Men jag är så sjukt glad! 

Ska börja renskriva alla kapitlen nu!