I dag började jag skolan. Gymnasiet mer exakt. Jag hade inte varit så nervös, jag var mer nervös för att börja 7:an. Men idag fick jag paniken, det var inte förrns idag som det faktiskt slog mig att jag inte skulle gå i samma skola, med samma människor längre. Det kan vara både bra och dåligt. Vissa saknar man, andra... not so much.

Men som tur är så går faktiskt min vän Matilda i samma skola fast en annan linje. Så vi träffades vid vår gamla skolas slöjdsal. Det är typ 300 ish meter mellan skolorna. Men vi skulle samlas vid Kulturen. Som är kanske 50-100 meter från slöjden. Sen satt vi jämte varandra med andra vänner med när lärarna pratade.

Sen gick vi till skolan och vi fick information osv. MEN det var först då jag insåg att vi bara är tjejer. Varför är jag inte förvånad? När jag gick i Lena så hade vi 4 killar i klassen. I 7:an - 9:an var det 8, nu inga alls. Våra handledare sa också det, alla de år dem har jobbat tillsammans har dem aldrig haft en klass med bara tjejer. Jag ville lära känna nya killar, det är ofta inte alltid men ofta dem som jag kommer best överäns med, kanske för att dem killarna jag känner knappt har någon åsikt alls (nära vänner killar). 

Dem gick igenom hur man skulle komma ut om det började brinna. Då märkte dem att klockan var 10 i 10. Bussen går 10... Jag och Matilda skulle dessutom hämta ut våra gratis mapp, penna, sudd och linjal. Som tur så hann jag faktiskt med bussen! 

Sen så kom jag hem, fick lite till panik för att jag inte hade mappar, mer en den jag hämtade. Men sen hittade jag lite fler. I stället för att har alla olika SO ämnena för sig så har jag allt i samma, så nu saknar jag bara en mapp till spanskan och flera skrivblock...