Jag har precis kollat på The Giver, and it was mind blowing! Den var grym, men jag blev dock arg några gånger. Sen gillade jag inte hur det sluta, liksom jag vill ju veta vad som händer efter, med alla de andra.. Hoppas det kommer en uppföljare.  Men det slog mig att ganska ofta så är det killar som är huvudpersonerna. Kan inte en tjej vara hjälten? Nu menar jag inte att Disney inte gör så.. Men fattar fortfarande inte varför folk säger att Frozen var den första filmen som visa att tjejer inte behöver en man för att överleva. Hallå what about BRAVE! Sen har någon annan sagt Mulan.. men har inte riktigt kollat på den filmen helt än. Visst det finns oftast tjejer som "andrahand huvudperson" som jag kallar det. Alltså vi får veta ganska mycket om den tjejen, för hon står nära till huvudpersonen. Men vi får inte en helt klar bild för vad som händer med henne sen

Det jag tror The Giver har för syfte är att det är så många som tycker vi har ett trist liv. Att vi behöver vakna och inse vad vi faktiskt har. Tänk om vi faktiskt levde så som de gjorde. Allt var grått, man bodde inte med ens riktiga föräldrar... Vem vet hur många syskon man kunde ha. Att de inte visste var kärlek var. Helt sjukt!

Emmas Perspektiv 

Det har gått en vecka, en vecka sedan Carlos kom in med mamma till sjukhuset. En vecka utan förbättring. Jag och Calum har sovit över här i 2 nätter nu. Det ser inte bra ut. Kommer hon också att lämna mig? Tusen frågor flög omkring i mitt huvud. Jag lutade mig mot Calums axel.

Dörren öppnades och in kom Doktor Rex. Han har hjälpt mamma sedan kvällen hon kom in.

"Hej Emma" Sa han och jag ställde mig upp.

"Hur är det med henne?" Jag är inte säker på om jag ens ville veta.

"Sätt dig" Började han, jag löd. "Jo..  Det blir bara sämre och sämre för henne" Jag sucka och kollade ner. "Vi vet inte om hon kommer att klara sig tills ikväll. Hennes koma blir allt starkare och starkare." Han gick ut ur rummet. Jag kunde känna Calums hand på min axel.

"Det kommer att gå bra ska du se" Sa han och kramade mig bakifrån.

"Men han sa" Började jag.

"Tänk inte på det. Jag går och ringer Paul." Han sucka. "Det kan bli sista gången du pratar med henne... Så säg allt du har på hjärtat" Han gav mig en puss på kinden och gick ut.

Jag tog tag i mammas hand. Den var så kall.

"Mamma.. Jag vet att du inte hör mig. Men jag vill säga det ändå. Jag vet att vi inte haft det så bra den senaste tiden. Men jag älskar dig mamma" Jag började gråta.

Pauls Perspektiv 

Jag och pojkarna hjälpte Carlos och Jimmy flytta Emmas saker till deras hus. Min mobil började ringa.

"Hej Cal" Svarade jag

"Hej jo.. Ehh. Det är så här att. Det finns en stor risk att Wilma inte klarar det tills kvällen" Jag stelnade till och förstod vad jag var tvungen att göra.

"Ska jag berätta det för de andra?" Han var tyst en stund.

"Ja, gör det" Han la på Jag gick till rummet grabbarna höll sig i. Spelrummet. Som jag trodda, var alla där.

"Hej Paul. Vill du spela?" Det var Michael som fråga.

"Nej. Jag har faktiskt en nyhet" De pausade spelet och tittade på mig.

"Det är inte en sån stor chans att Wilma överlever tills ikväll" En stor suck av besvikelse hördes från alla.

"Kan vi inte stanna längre? Jag menar nu när Emma har det som hon har det" Frågade Ashton

"Vi kan inte. Vi ska ha en tour i Australien ju" Sa Luke.

"Ni då?" Frågade Ashton och vände sig mot mina grabbar.

"Jag kan. Men inte de andra" Det var Niall som prata.

"Då säger jag till dem att komma hem" Jag ringde Calum.

"Hej"

"Ni måste komma hem nu. Ni ska snart åka"

"Okej" Han la på.

Calums Perspektiv 

"Emma. Vi måste hem" Hon kollade på min. Det tog ett tag innan hon reste sig upp.

"Okej. Jag kan hjälpa dig packa. Du åker ändå om 3 dagar." Hon tog sin kudde i ena handen. Den andra höll jag i. Det tog inte så långt innan vi var hemma.

Vi gick upp till vårt rum och började packa. Efter 1 timme var vi klara. Det mesta av hennes grejer flyttade Jimmy och dem igår. Det är bara kläder och sådant kvar.

Emma tog sin mobil och spelade upp en låt som jag inte hört på ett långt tag. With You av Chris Brown. Då fick jag en jättebra ide.

"Em, jag måste göra en sak" Hon kollade på mig och log.  

"Okej. Då går jag och klår Louis i fifa" Hon gick till spelrummet. 

Jag gick och leta efter en penna och ett block. Jag hittade bara en penna, så jag lånade Emmas block.

När jag öppnade den såg ja mitt namn "Calum Hood :)" Jag började le. Jag rev ut två sidor och började skriva lite. Jag skrev från hjärtat.

"For awhile we pretended that we never had to end it. But we know we had to say goodbye. You were crying at the airport. When they finally closed the plane door I could barely hold it all inside"

Lukes Perspektiv 

Jag hade fått nog av fifa så jag gick till Cal. Han satt och nynnade på något.

"Hey Cal" Han vände sig om.

"Hej. Är detta bra?" Jaag läste det han hade skrivit.

"Ja" 

"Kan du hjälpa mig med resten?"

"Visst!" Jag tog pennan och skrev löst ner ord från mitt huvud.

"Torn in tow and I know I shouldn't tell you but I just can't stop thinking of you. Wherever you are, You, wherever you are"

 Han kollade på det.

"Det är till Emma" Sa han

"Jag vet. Det är något du skulle säga" Han log och efter en stund blev vi klara.

"Hämta Mike och Ash, jag vill testa att spela den" Jag gick och hämta dem.

"Vad heter låten?" Frågade Ash på väg ner.

"Wherever You Are" Han satte sig vis trumman och vi börja spela.

Emmas Perspektiv 

Jag har spelar mot Loouis i timmar.

"Lou, jag är hungrig" Stönade jag.

"Jag vet, men jag måste vinna över dig" Sa han. Jag sket i vad han sa och började gå till köket.

Då ringde telefonen. Det var ingen i närheten så jag svarade.

"Hallå?" Sa jag

"Ja hej. Det är så att Wilma har dött. Jag beklagar sorgen" Jag la på.

Mamma är död, och det är mitt fel. Om jag bara vetat hela sanningen.

Jag hade inte andats på ett tag. Jag tog ett djupt andetag. Jag skrek det högsta jag kunde. 

"MAMMA ÄR DÖD!" Det ekade i hela huset.. Resten av kvällen var ja och Calum själva. Jag somna gråtandes i hans armar.

__________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________

Jag tänkte att det var ett tag sedan jag la upp kapitel 22. Så det här var kapitel 23.. Vad kommer att hända med Emma nu? Att förlora båda föräldrarna, kan väl inte vara lätt för en som är 15 år?