Jag kanske har nämnt att jag inte gillar No ämnena och matte. Jag har svårt för dem, men det finns delar i matten jag kan förknippa med något So ämne. T.ex koordinatorer, det förknippar jag med geografi. Sen är jag inte så bra i fysik alls, men denna terminen har jag varit det för att vi pratar om atomfysik, vilket jag förknippar med historia. 

För att jag ska lära mig ett ämne som en A elev eller B och C elev måste det ämnet intressera mig. Är det inte intressant så är det inte kul. Jag känner inte att jag kommer att ha nytta av alla ekvationer till exempel. Tänk om jag blir författare, och en bra en. Hur mycket matte ingår det i att skriva en bok? Visst, man har nytta till matten när det gäller skatt och sådant, men det man behöver för att skriva en bra bok är:

1. En bra ide. Är det ingen bra ide kanske inte så många vill ha den. Det finns olika slags böcker men man måste tänka på vilken som kan säljas bäst. Skulle folk vilja läsa om hur en liten flicka eller kille bara levde sitt liv dag för dag, eller skulle man vilja läsa någon deckare eller fantasy bok?
2. Något att skriva på. Det är ganska svårt att göra en bok utan t.ex en dator eller varför inte papper och penna?
3. Tid! Det tar tid att göra en bok, man måste ha tålamod.

Mer än så är det inte.

Men i alla fall, jag vill inte ha lågt betyg i ämnen, det är ju bra, men man kan vara bättre. Problemet med dagens skolor är att ganska många elever känner att betygen har en sådan stor betydelse, man kan känna att man inte duger om man inte har mer än bara E:n till exempel. Jag vet att betygen inte är allt, men jag kan ändå få känslan att jag inte duger när det kommer till just de ämnen jag har svårast för. Jag låter ofta någon annan svara på frågor jag är osäkra på, men jag kanske faktiskt har rätt.

De ända ämnena jag känner mig säker på, det är språk. Jag gillar engelska, jag är bra på spanska och svenskan ökades från E till B på 1 år (7:an till 8:an). Jag tror dock det var för att vi gjorde en novell och ett prov på de olika epokerna. Där var jag inte så dålig om man säger så,  jag har inte en dålig fantasi så jag skrev min novell ganska bra. Tycker jag dock.... Jag tror till och med att jag sa att jag skulle lägga upp den här..Vänta lite

Mörkrets Ljus

I dag händer det, idag gäller det, nu är jag på väg, ingen kan stoppa mig, även om jag vill det.

“Den första skoldagen är alltid bäst” säger alla. Fattar de inte att det är den sista som är den allra bästa, om inte bättre. Alltså man vet ju att man måste se alla som hatar en nästa dag. Gör man det på den sista? Nej!

De tror att jag inte märker vad de gör. De stirrar på mig samtidigt som de skrattar och viskar. Om de bara visste hur jag mår. De märks när de inte vill vara med mig och när de väljer mig sist på rasten när vi spelar fotboll.

Oj då, nu ser jag dem, och de ser mig. Skit! Jag måste ju säga något, eller äsch jag låter bli, gå bara för bi.

Tur att allt gick bra, nu är det hem jag ska, hem till min säng.

Nej, nej, nej, nej! Där är de igen. Följ mig inte, skit jag sa ju inte, ååå! Stanna inte, bara gå fortare, fortare och fortare.

- Aj! Se dig för!

- Se dig för själv din feta unge!

Sluta bry dig, bara gå

- Vart är du på väg nu?

Svara inte, bara spring

De följer efter, men som tur är så hann jag komma hem i tid.

Nu händer det, där kommer de. Aj! Måste det göra så ont när de knuffas, drar och skriker på en? Hur många tittar på oss? Oj då, det är ganska många, men… Varför gör de inte något för att hjälpa mig?

Även om de skulle vilja skulle de inte våga. De vill inte att de ska vara de ända som hjälper en, det är i alla fall vad man tror.

Ofta när man hör att alla hatar en, så tror man det ett tag.

Hatar alla mig?

Förmodligen så gör alla det, förutom  tre personer. mamma, pappa och Jackson. De är ljuset i mörkret, men mest Jackson, han är ju ändå den som faktiskt märker något. Synd att han inte är här när det gäller.

Ibland känns det som att hela världen faller ner över en, det får en känna sig liten, som luft, som inget. Det får en känna sig som att ingen bryr sig om en.

Då kommer tanken man inte vill tänka.

Ännu en dag som är slut, så sjukt skönt. Som varje dag så är Jackson och väntar 3 km ifrån mitt hus, i alla fall när han inte är sjuk. Men det var något annorlunda, han märkte att jag märkte det. Innan jag visste ordet av det så fråga han frågan som jag aldrig trodde jag skulle få.  

Vad skulle jag säga om inte ja?

Nästa dag händer allting igen men, något är annorlunda, inte med dem utan med mig. Det känns så mycket lättare att höra massa ord som man precis har fått veta inte är sanna.

Av: Amanda Larsson

Så ja... Ja, den är väl ganska djup, vår lärare läste upp några om den som gjorde den ville det. Hon sa inte namnen förstås. Det roliga var att när hon läste min klappade ingen i händerna på slutet, vilket man gjorde mot alla andra. Jag visste inte hur jag skulle ta det, "tyckte dem att den var dålig" tänkte jag först. Men senare tänkte jag att dem faktiskt blev "träffade". Det är något som händer dagligen, man tänker inte på det. Man tror bara att det existerar, man tänker inte på hur den mobbade känner. Jag skrev den inte bara för att jag har bra fantasi, jag skrev den för att jag ville visa hur jag såg på saker och ting. Jag ville vissa hur verkligheten kan se ut för några. Jag ville vissa att man kan bli mobbad på fler än ett sätt. Folk tror att det inte gör något fel om de bara står och ignorerar det som händer. För att de inte är med i leken om man säger så, men de är med mer än vad de tror. Det är dem som kan få en fatta ett beslut. Det är dem som kanske får någon tänka att om de inte hjälper, så håller det med. Det är ofta så. Lite för ofta. Det är en av anledningarna till varför jag vill bli polis, dem står inte bara och iakttar, de agerar. Om jag såg någon som blev mobbad eller kränkt, då skulle jag absolut inte hålla käft. 

Mobbning är något jag känner starkt för, jag känner folk som blivit mobbade, till och med jag har blivit mobbad. Mobbning får en att känna sig ensam, anledningen till varför jag aldrig har känt mig ensam har varit pga min familj, filmer och nätet. Det är så jag har rymt från min verkliga värld till min lilla fantasi värld, det var så jag kunde få mina tankar på annat.